Länge sen sist, vist?

Hej!
Har haft mycket att göra, men jag tänker inte skylla mitt lilla bloggandet på det. Jag skyller på att jag har varit lat, eller extremt lat på att blogga. Men jag har återfått min skrivinspiration någonstans ifrån. Säkert från min vän från skolan som skriver så bra, ingen aning!
 
Men iallafall under tiden som gått har jag hunnit fira jul, uppträtt för Ekenäs Gymnasie, fotat profilbilder, återfått min inspiration att träna mera osv. Lång story bruh. 
Jag har förståss umgåtts med vänner. Återfått kontakten med gamla såna och uppehållit kontakten med nuvarande <3 
Mitt liv glänser inte, men vi leker att det gör det. Eller nej, man ska inte leka att något är bra. Mitt liv går som i en berg-och-dalbana (jag har aldrig lärt mig att skriva detdär ordet rätt..). Ibland är det toppen och jag är på bra humör, men ibland eller egentligen oftast mår jag rent ut sagt skit och inget känns roligt mera. Allt jag tyckt om att göra tycker jag knappt om mera.. 
Men jag ska försöka att börja rida igen, och se om det skulle vara som en liten terapi för mig, jag hoppas det iallafall. För förr har jag älskar att rida, älskar hästar och att sitta i stallet och göra läxor eller städa. Men nu har jag inte gjort det och då har mitt liv varit lite trist. Jag hoppas hoppas att det funkar. Det som också får mig på bra humör är vårt band, alttid lika roligt att åka hem från skolan på fredagar och sitta i bussen och fundera på vilka låtar vi ska spela. 1-2-3 så är jag framme på den platsen jag älskar näst mest. Den platsen jag älskar mest är Brankiset. Där får jag vara mig själv, och känna mig som hemma. Och veta att jag kan något, och jag blir accepterad som den jag är. Gör man något fell så är det bara att rätta till det. 
Jag vill inte peka ut en massa människor som jag gillar eller snarare älskar. Men jag känner att jag måste göra det.
 
Den första jag kommer att tänka på är Anna. Kära Anna. Skulle inte kunna leva utan henne.
 
Sen ploppar Matilda ut ur min mun. Min kära Sverigebästie. Saknar henne så att det tar ont.
 
Emmi och Emilia. Ni är som små saker som bara aldrig slutar prata. Ni är så underbara.
 
Och Ruska som jag träffar alltför sällan, men finns alltid här för mig. Försvinn inte.
 
Tack  för att ni finns!
❤️
 
Några bilder:
 
 
Vår julgran
 
Från da photoshoot